Idag är dagen som aldrig någonsin kommer bli något annat än en dag i saknad. Detta inlägget kommer från min gamla blogg som jag skrev den 11 januari 2011.
Igår tog min lilla morfar sitt sista andetag. Vill skriva detta för min egen skull, måste försöka bearbeta sorgen på något sätt.
Känns så konstigt eftersom han verkade vara mycket piggare i söndags när jag och Emil var uppe och satt hos honom i 4 timmar. Vi läste lite nyheter för honom och han hängde med och pratade. Man hoppades ju att han skulle bli bättre in i det sista, men ändå att han tillslut skulle komma till ro så han slapp alla sina smärtor.
Morfar fick diagnosen lungcancer i juni, sedan dess har det gått i en rasande fart. I december fick han amputera bort sitt högra ben under knät pga. sin diabetes, man kan inte behandla cancern när man har sår och han hade fått stora sår under sin fot. De försökte behandla såren men tillslut fanns ingen utväg än att amputera benet. Morfar tyckte att det var väldigt jobbigt då han haft polio som liten och det kommit tillbaka när han blivit äldre, hans ben var alltså svaga som det var och utan ett ben trodde han att han inte skulle kunna gå igen, vilket han heller aldrig gjorde.
När de skulle ta bort benet var de tvungna att avsluta cancerbehandlingen och på bara en vecka hade cancern även spridit sig till hans andra lunga. Vi fick beskedet att han skulle dö i cancer i början av året, den var så pass aggressiv att den inte gick att stoppa. Han var sängliggande i nästan en och en halv månad och det gjorde så ont i mig varje gång jag var uppe och såg att han hade fruktansvärda smärtor. Han klagade aldrig och tyckte att det var onödigt att ringa på sköterskorna för de hade så mycket att göra. Min morfar var en riktig kämpe och alla tyckte om honom på avdelningen!
Igår var det meningen att jag skulle sitta en stund innan skolan började, kom upp innan halv 8 gick upp till morfar och där satt även min moster Ina. Hon berättade att morfar spytt under natten och att det kom upp blod. Jag sa hej till honom och gav honom en kram, frågade hur han mådde och om han fått sova lite under natten, Han svarade att han hade ont och att han bara blundat lite. Han hade inte sovit på nästan två dagar så man försökte vara tyst och låta honom blunda, hade jag vetat att han skulle vara borta några timmar senare hade jag pratat mer med honom och sagt att jag älskade honom flera gånger. Mindre än en timma efter jag kommit upp kom sköterskorna in och tittade på morfars värden och en av dem gav tecken till Ina att hon skulle följa med ut i korridoren. Efter en stund kom hon in igen med svullna röda ögon, då förstod jag att det inte stod rätt till. Hon sa att hon var tvungen att ringa alla de andra för de trodde att det närmade sig slutet för morfar nu, han hade börjat få lägre temperatur och rosslade när han andades och det var tydliga tecken på att han var på väg att glida ifrån oss. Jag kommer knappt ihåg vad jag tänkte den stunden, men man förstod verkligen inte att det var på riktigt. Efter 20 minuter var vi alla samlade morfar tittade bara lite när de kom in därefter föll han in i en djup sömn som han aldrig vaknade ur. Vi satt och pratade med honom men han svarade inte längre, vi pratade om minnen vi hade tillsammans med honom och fokuserade på roliga saker. Jag satt och lyssnade på hans tunga djupa andningar, det rosslade väldigt mycket ur hans bröst. Sköterskorna var inne titt som tätt och lyssnade på hans andningar, puls och kände på hans temperatur. Allt eftersom tiden gick blev andningarna svagare, man visste inte hur lång tid det skulle ta eller om han ens skulle gå bort idag. När klockan var lite efter 13.00 tog han sitt sista andetag, vi hörde det och det utbröt lite smått panik, vi försökte känna om han fortfarande andades, slog hans hjärta? Kände vi någon puls? Sköterskorna kom in och de kände heller inget. Kommer knappt ihåg allt som inträffade då, vet att jag bröt ihop på sängen de ställt in när vi vakat på natten, kändes som jag skulle svimma eller spy. Ringde Emil, Lenny, pappa farmor & Sofie ville bara vara ifred, komma ur rummet, ställa mig och skrika så alla visste att världens bästa människa nu somnat in! Vi blev ombedda att gå ur rummet när vi kände oss redo så de kunde göra iordning morfar. Det tog en stund för dem att göra iordning honom men när de väl var klara var det så himla fint, morfar såg ut som han låg och sov, hade på sig sina vanliga kläder och de hade tänt ljus och ställt in rosor och änglar i rummet. Det kändes faktiskt bra att vi stod där hela familjen samlade och sa farväl till morfar. Jag insåg att det var sista gången jag såg honom och grät ännu mer. Sedan åkte jag med Johan hem till mamma för jag ville verkligen inte vara själv, mamma skulle med upp till mormor och jag väntade på att Lenny skulle komma.
Känns så overkligt att jag aldrig mer kommer träffa dig morfar, att jag aldrig mer kommer se dig sitta och vinka till mig från fönstret när jag kommer på gården, hur jag aldrig mer får se dig sitta på altanen i Väröbacka och se dig blicka ut över havet. Du lämnade ett enormt tomrum efter dig och jag förstår verkligen inte hur jag ska kunna gå igenom sorgen, just nu känns det som att jag aldrig mer kommer bli glad. Har ingen matlust eller ork att göra något. Bryter ihop för minsta lilla, morfar var verkligen en viktig person i mitt liv. Jag har gråtit ända sen du lämnade mig, helt otroligt att jag ens sovit en stund i natt, hade mardrömmar och sov oroligt. Kom på mig själv med att stå och prata med dig, kändes faktiskt lite tröstande.
Kommer sakna dig varje dag resten av mitt liv, älskar dig så fruktansvärt mycket!
